|
Åbyggeby Bybastu
Historik
Urdrag från boken ”Åbyggeby som vi minns det” tryckt 1999.
BADHUSET, Berättat av Ruben Persson.
På mitten av 1930-talet reste en folkhögskolerektor, Jan Ottosson, landet runt och höll föredrag om hur viktigt det var att hålla kroppen ren. Han lyckades verkligen med att övertyga Hilleborna, för på en kort tid byggdes det offentliga badhus med bastu i åtminstone sex av Hilles byar.
Så även i Åbyggeby, och nog fanns det väl ett stort behov. På den tiden fanns det inte många gårdar som hade vatten och avlopp inomhus, ej heller wc, badkar och sådan lyx. (När kom förresten det första badkaret till byn?) Vatthinken var för det mesta tom och slaskhinken full, och bada fick man göra på sommar'n i ån, och kanske i en tvättbalja i köket en gång till jul, om det behövdes.
Inte att undra på att det fanns ett stort intresse i byn för ett badhus! När byborna riktigt började diskutera badhuset vet jag inte, men jag minns att de hade många sammanträden, och att jag retade min far, för att det enda de bestämde var när de skulle träffas nästa gång. Men i gamla protokoll har jag sett, att vid ett sammanträde den 12 april 1938 beslöts att bygga ett badhus av Värmlandstyp.
Ett förslag var att badhuset skulle byggas på norra sidan om ån, söder om Hillestigen. Men det blev byggt på södra sidan, på en tomt om 2,33 ar, upplåten på 25 år plus 5 års förlängning i taget, så länge vi badar. Marken uppläts av Korsnäs AB, Erik Persson, Olle Höglund, Karl Westring, Emma Andersson, Pelle, Elis, och Karl Norberg, Johan Nordlund, Augusta Forsberg, Sam Larsson och Ansgarius Helin.
Bygget gick fort, för den 18 november 1938 öppnades badhuset för allmänna bad. Damerna badade på fredagar och herrarna på lördagar, för en avgift å 35 öre för bastubad och 50 öre för karbad. Varannan vecka var det skolbad, som betalades av kommunen.
När man kom in genom ytterdörren var det till vänster en dörr till källartrappan. I källaren var det vedupplag, vattenpump och hydrofor för vattnet, som togs från Testeboån. Till höger innanför ytterdörren var ett bås för baderskan, vidare två små avskilda avklädningshytter. Mitt emot baderskans rum fanns eldstaden och ett wc, sedan ett omklädningsrum för karbadet, som fanns där innanför.Så fanns det ett större avklädningsrum och ett tvättrum med tvättbänkar och en dusch.
I själva bastun fanns en stor järngryta fylld med stenar, som när de blev riktigt heta duschades med vatten. Då kom den härliga ångan, som det riktigt sved i skinnet av. Det var baderskan som skötte ångan, och ville man ha mer av den varan var det bara att bulta i väggen. Eldningen utfördes från förstugan av baderskan, och sedan elden värmt upp stengrytan fortsatte rökgaserna genom en stor varmvattenberedare av koppar med tre rökgångar i.
Den första baderskan var fru Nanny Skog, som sedan skötte sysslan i flera år. Hennes uppgift var att bära in ved, elda hela dagen, städa, ta upp badavgifter m.m. Baderskans lön var då 5 kr om dagen.
Vad kostade då badhuset, och varifrån kom pengarna
Hela badhuset kostade 8 542:75 och finansierades enligt följande:
Anslag från Pensionsstyrelsen 1 500:-
Anslag från Hille kommun 1 250:-
Andelar och diverse inkomster 1 154:32
Lån 4 000:-
Skuld till leverantören 638:63
Badhusföreningen är ju en ekonomisk andelsförening och andelslistan är mycket intressant. Redan den 19 april 1937 började en kommitté att samla andelar. Listan upptar 114 namn, nästan en andel från varje gård. En andel kostade 5 kr eller att arbeta på bygget en dag. De flesta har en andel, några har flera. Styrelsen bestod 1938 av Artur Sandholm, ordförande och kassör, Johan Persson, sekreterare, samt Karl Söderling, Johan Sandin och Erik Forsberg (på Norra). Suppleanter var P.O. Persson, Karl Hägglund och Bertil Andersson. Ur styrelseberättelsen 1940 noteras: "Mot slutet av året inköptes till tjänst för badande en badvåg". Den fick vi sedan använda för en avgift av 10 öre.
Ekonomin har varit ett stort problem hela tiden. Först fanns ju ett lån att betala av, och sedan dröjde det inte länge förrän reparationerna började. Det var bl.a. järngrytan som inte höll så länge för den starka upphettningen. Den blev glödande och sedan påstänktes kallt vatten, som gjorde att den mattades ut. När grytan svällde av hettan förstördes också bl.a. murningen den låg på.
Bränslekostnaderna hölls nere genom att en del skogsägare skänkte ved. Flera år fick föreningen gratis ta ved på rot, så många bybor högg frivilligt ved på sin fritid. Andra forslade ned den till badhuset, där Einar Hillgren med hjälp av andra bybor kapade den. Även damerna bidrog stort till bastuns ekonomi. De bakade, sydde och gjorde handarbeten, som sedan på auktioner och försäljningar på skolan förvandlades till mycket pengar i bastuns kassa.
År 1963–64 gjordes en större reparation, då tvättrum och avklädningsrum gjordes större och badkaret flyttades ut i stora tvättrummet. Järngrytan med stenar och varmvattenberedaren revs ut och en ny oljeeldningspanna installerades i källaren. Allt för en kostnad av ca 18 000 kr. Vi fick nya anslag från kommunen och olika myndigheter, men måste även ta ett nytt banklån.
Hur utnyttjas då badhuset? De första åren, 1939–44, badade mellan 4 000–4 500 personer per år. Rekordet var 1942 med 5 309 bad, men av dem var ca 900 militärer. Sedan har antalet badande minskat, från 1970 har det varit under 1000 per år. Samma år minskade skolbaden, för när vi kom med i Gävle kommun ville de inte längre betala skolbaden.
Så har det varit, och även i år, 1999, fortsätter en liten, men trogen skara att om lördagarna åka till bastun för att bli rena och få en skön avslutning på arbetsveckan. Men inte bara därför, utan även för att få en liten pratstund med andra bybor. En nog så viktig del av trivseln på landsbygden, nu när de gamla samlingspunkterna som de båda affärerna, posten och järnvägsstationen är borta. |
